Igår skrev jag ett inlägg rakt från hjärtat om den terrordåden den senaste helgen. Naket och ärligt, jag var stolt över vad jag skrev och jag stå för varje ord men jag raderade det av en enda anledning. Rädsla. Jag trodde aldrig jag skulle hålla mina åsikter inne, jag är stolt över att alltid delat det jag står för med alla som vill läsa eller lyssna. Att jag sätter ord på det många tänker. Det skrämmer mig att nu behöva fundera över vad jag skriver men jag gör det. IS är farliga. Så är det. Allt för många civila har hänsynslöst fått sätta livet till och dödshot har delats ut till dem som kritiserad IS. Alltså är det inte värt det just nu och jag gråter inombords över den insikten. 

 

Igår träffade jag en av mina franska vänner. Hon kunde inte sluta gråta.

 

När bomberna faller kommer fler tårar fällas. 

 

Hollande har sagt att frankrike är i krig och har bett Europa om militär hjälp och EU har sagt ja. Är frankrike i krig är alltså Europa i krig. 

 

LIssbonfördraget 42.7

 

 

Det skrämmer mig. Rädsla är ett starkt vapen och vi är många som är rädda. 

 

Jag väger mina ord på guldvåg men jag ska inte vara tyst. Jag har fundamentalt ändrat uppfattning och tror inte längre att kärlek och förnuft är kraftfullt nog för att driva ondskan på flykt.

 

IS saknar de värderingar som vi har och jag tror inte dom kan talas till förnuft. Tro och övertygelse är inte något man enkelt raderar ur den troendes hjärta. 

 

Jag tror på fred i hjärta och själ men inte just nu, just nu ser jag ingen annan utväg.