27/1 2014

Det går segt här men jag har en skön känsla, massor med jävlar anamma och ingen press på mig själv. Jag håller ihop. Det är som att jag har rustning på mig, något som håller mig samman och hindrar mig från att falla sönder som ett korthus. Så här i sluttampen av examensperioden är det inte mycket kvar av oss. Våra hjärnor är fulla och orken är slut. Det är då vi svetsas samman. En klapp på axeln på biblioteket, ett par sekunders ögonkontakt mes någon som har lika stora ringar under ögonen som en själv, vi är alla i samma situation och strävar mot samma mål. Ett par dagar till orkar vi allt.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Enjoylovisa

Nyutexaminerad veterinär på äventyr

RSS 2.0