Jag har alltid för mycket att skriva när jag väl bestämmer mig för att blogga. Antingen måste jag vara mindre uppvarvad/dödsdeppig eller blogga oftare. Jag röstar på blogga oftare.

Det är så mycket som snurrar i huvudet. Jag är som ni nog förstått livrädd för vad som komma skall men jag försöker bita ihop och bara tänka på det fantastiska i min självförvållade plan.

Jag vet att jag aldrig kommer ångra mitt val att bli veterinär, dock vet jag att jag kommer vara evigt bitter om jag promenerar åt något annat håll vid nästa korsning. Ibland leker jag med tanken att backa. Att fega ur för att vägen mot målet är lång och svår, bollar med tanken om ett jobb som något annat. Politiker, miljöaktivist, sjuksyster, civilingenjör-miljöteknik, husdjursagronom, biolog, geolog eller fotograf. Allt kan jag tänka mig men veterinär behöver jag inte ens tänka mig. Det känns i magen, i hjärtat, i fingertopparna och minsta por att det är mitt kall. Att det är veterinär jag ska bli för att vara lycklig. Jag har sett alla sidor. Inte bara det glamorösa gullandet med en liten persier utan även tömmandet av varbölder på kor, nödslakatade hästar, halvruttna smågrisar och kletiga dräktighetsundersökningar. Poängen är att den baksidan inte gör kallet mindre.

Det var själva yrkesvalet. Det har redan kostat mycket och mer kommer det kosta. Jag försöker hitta en balans där framtidsplanen går ihop med vänner, älskling och familj. Jag tycker jag blir bättre och bättre på det. Mina vänner är bäst och det konstiga, eller egentligen inte så konstiga, är att jag först nu, efter studenten på riktigt inser hur fantastiska mina klasskamrater under tre år är. Det är ett gäng underbara människor som jag förevigt ska ha kontakt med.

Och så älskling. Jag känner att det här borde vara fyra uppdateringar men jag är igång nu. Min finaste Jocke. han lyfter mig när ingen annan kan, han tar emot mig när jag faller och han bygger upp mig när jag går sönder. Att gå tillbaka till sängen när jag vart uppe en timme eller så och krypa ned, slå armarna om hans morgonvarma kropp och bara njuta. Det finns inget som slår det.  Efter två och snart ett halvt år så kan jag hitta så mycket fint. Jag har så många fina minnen med min karl och fler ska det bli. Vi ska hålla ihop för evigt. Det finns ingen annan. Ingen. Jag älskar honom. Mest.

Det är sol ute. Jag sitter i Jockes soffa och dricker kaffe som svärfar brygde innan han for till golfbanan. Katten snarkar i köket och jocke murmlar i sängen. Han får sova ett en stund till. Jag kunde inte sova vid halv sju och satte mig här och pluggade fysik. Den är klar nu och blogginlägget med. Jag ska ha en fantastisk dag och jag önskar er det samma.