Jag är nervös. Inte nervös sådär som inför ett prov och magen är på väg att kränga insidan ut men sådär nervös så att det ligger en klump stor som en bautasen längst ned i maggropen och gör väsen av sig. Det är nog faktiskt inte ens sant att det är nervositet. Det är mest en enorm förväntansfullhet och nyfikenhet på det som komma skall.

Det är så mycket som ligger i luften, så många funderingar utan svar, så många tankar som trängs utan att uttalas högt.

Det som går att ordna i förväg har jag ordnat och när jag kommer hem från Fårö ska de sista förberedelserna göras.  Det är mycket att hinna med. Sådant som jag inte tänkt på, jag har bara fokuserat på att hinna träffa alla nära och kära och sedan packa ihop alla mina saker för att bege mig. Träffa nära och kära har fortfarande högsta prio men jag måste typ klippa mig och annat kraffs.

Det är faktiskt inte kul att sitta på Fårö just nu. Jag kan inte njuta. Jag vill hem och iväg på nytt. Jag är liksom redo att hoppa nu. Ut i det stora blå för jag simma nu. Faktiskt. Jag har förberett mig på alla sätt som går.

Jag behöver bara lufta hjärnan lite. För att göra plats för nya tankar. Har ni läst Hannibal så försår ni vad jag menar om jag säger att jag bygger ut mitt tankepalats med nya fina, ljusa rum.